-

Nu sitter jag här, läser veckorevyn, dricker te och har lite sjukmys. Något annat däremot som är störande är min mobil som är helt jävla fucked up, för det är liksom säkert 30 olika bilder eller vad man ska säga på skärmen istället för en. Asså massa grejer jag har kollat på förut stannar liksom kvar på skärmen, och den riktiga eller den som funkar är typ en halv cm i ena hörnet så man kan inte läsa sms eller nånting. Om man ska se något bra med hela grejen så kan man iaf ringa om man kan numret utantill och folk kan ringa till mig, äh skit i positivitet, min mobil suger. Och det mest störande är att känns det som mobilen plingar med sms verkligen hela tiden och med detta handikapp till mobil är det bara irriterande eftersom jag inte kan läsa skiten. Åhhh.

Jag kom på att jag inte har berättat om hur jävla sorglig avslutningen var, alltså jag gråter nästan aldrig, men nu var seriöst helt omöjligt att sluta. Det slog mig bara att dom här tre åren är slut nu och det kändes fett hemskt. Men när man hade samlat sig och sagt hejdå till alla minst 64275427 gånger drog vi från skolan för sista gången och då var man ju tvungen att bli lite mindre oglad och fira att det faktiskt äntligen var sommarlov!

Kvällen var helskum, eller ja iaf i slutet. Först tänkte man väl dra till lövsta eller typ någon fest i spånga, men av någon jävligt oförstående anledning valde jag och alexandra istället att dra till en kompis som för tillfället bor långt åt helvete, det vill säga i skogås. Där var det lagom mkt folk med lagom mkt drag, det var najs. Trots att vi absolut inte var alltför olydiga där skulle jag och min vän Alexandra aldrig få vara där då liksom, så därför sa vi liksom inte riktigt hela sanningen till våra föräldrar. Vi sa att vi skulle vara hemma hos Filip i vår klass med resten av klassen och då kunde dom ju inte säga nej om alla andra skulle vara med liksom, tvärsäkert tänkte vi. Alexandras pappa skulle bestämt hämta oss sen när 'alla andra skulle dra', men det var lungt trodde vi för han visste ju inte var Filip bor och då är det ju bara att gå av bussen tidigare så han kunde hämta oss där. So far so good.. Men när varken jag eller Alol svarade i mobilen på vägen hem, för vi kunde ju inte låta dom höra tbanan i bakgrunden, hände det värsta som skulle kunna hända. Hennes farsa smsar och säger att han kollat upp var Filip bor och redan står utanför hans hus. Panik är ordet. Vi insåg ju att vi var tvungna att på något sätt hitta någon jävla bakväg hem till honom, vilket inte var så lätt mitt i natten i ett paniktillstånd som inte var att leka med ska ni veta. Vi tog iaf bussen från vällingby och gick av vid björnboda, sprang fett långt, iklädda pumps och klänning, sedan ruschade vi in på någons tomt och kom in i någon skog typ som till slut ledde oss till filips baksida. Och ut därifrån kom vi gående helt oskyldigt. Helt jävla otroligt förfan. Men hennes pappa var iof jävligt misstänksam för han hade tydligen sett oss springa i skogen, smidigt värre. Fast vi sa att vi bara hade lämnat av Steffi och då var det nästan totaly chill igen. Men erkänn kul egentligen, hur fan hade Filip liksom reagerat om han hade kollat ut genom fönstret typ 3 på natten och sett oss där på hans tomt från absolut ingenstans, där kan man verkligen snacka om stalkers.. Fast jag brukar faktiskt inte stå och hänga på hans tomt varje fredag natt.. Jag lovar och svär mannen.

Oj jävlar det här blev långt, men nu ska jag slå Jonte en pling och sedan är det nog någon film som gäller, puss på er!